This One Is For Me =D
Jag vandrar ensam hem i natten...
På väg hem från drinkarna och skratten. Jag vandrar sakta genom parken. Den sista snön ligger fortfarande kvar på marken. Stadens ljus försvinner bakom mig. Jag blickar upp mot alla de tusentals stjärnor som brinner. Och jag tänker - och jag minns. De där stjärnorna har jag sett i dina ögon. De där ögonen så vackra, som blänker. Dina ögon, som fick mig att känna mig osynlig, genomskinlig och alldeles perfekt. Jag kan inte rå för det, men du är så ofta i mina tankar när ljuset är släckt.
Jag försöker att inte tänka på dig så ofta. Men ibland är du överallt. Jag tror att jag ser dig på bussen, på stan och här utanför på min gata. Men det är bara illusioner, som jag börjat hata. Varför är det så svårt att glömma dig? Varför känns det som om jag har känslor jag måste gömma inom mig? Varför är du ljuset i mina drömmar...
Jag sätter mig ner på en parkbänk. Sluta tänk, sluta tänk, sluta tänk - det leder ändå ingenstans. Jag har ju aldrig någon chans. Jag andas ut och fångar alla känslor i min hand. Jag kastar upp dem mot himlen och hoppas att de ska finna någon annan som de kan fylla. Och förhoppningsvis kan de äntligen förvandlas till lycka.
